måndag 2 april 2012

Cancer.

Det är underligt hur döden så tydligt slumpmässigt slår till, döden tar ingen hänsyn till ålder eller livsförhållanden, om du är fattig eller rik.
Rätt var det är slår den till bara och försvinner bort vid horisonten innan den osynlig närmar sig ett nytt offer.

Fick nyligen info om att en person jag kände för över 20 år sedan gick bort förra året...37 år...cancer.
Känns konstigt...jag mår ju bra, då borde väl alla man träffat i sitt liv må bra också och leva ett underbart liv som jag själv, speciellt de som är yngre än mig?
Vet ju att så inte är fallet, men känslomässigt finns tanken där.

Det finns mycket cancer i min bekantskapskrets just nu, oftast syns den inte, den bara finns där och gör det den är skapad för, att långsamt ta livet av en människa.

En underlig känsla infinner sig när så många runt om blir drabbade av detta, när är det min tur?

Jag är inte rädd för att dö själv...men jag är rädd för att bli lämnad ensam i livet...jag är självisk på det viset...erkänner det....!



Ja fan...ett dystert inlägg...men sådant är ju livet ibland...vore väl konstigt om det inte speglade av sig på bloggen.

Nu blir det stadsbesök........ ta hand om er.

9 kommentarer:

Carola sa...

Cancer är en grym sjukdom. Den kan drabba vem som helst, när som helst. Det finns inget man kan göra för att skydda sig helt och fullt. Det man däremot kan göra, det är att leva livet. Att njuta av alla lyckliga stunder, tillåta sig att vara ledsen när sorgliga tider kommer, vara arg när något jävlas... men att alltid, alltid leva det liv man har.

Nina Lindh sa...

Det är alldeles för mycket cancer överallt. Absolut!

♥ Sojka ♥ sa...

Ja det var inte så dumt nä med besticken. :)

Sillen sa...

Tja det vanligaste är dock ärftliga faktorer, men det pluppar upp både här å där även om ingen i släkten tidigare har nån. Cancer e ju en sjukdom finns latent hos alla men vissa är imuna å inte andra. Tyvärr även vanligt förekommande hos människor som varit aktiva missbrukare. Men som vänt på livet å vill leva det nyktert. Men ännu mer vanligt som åldersrelaterat. Å hos många går det ändå att bromsa å ev bota.

Hur det än är så himla tragiskt när jämnåriga, yngre eller familjemedlemmar drabbas.

Även om man blir ledsen då någon går bort, väcks ändå tanken med vad man själv har.

Var rädd om dig, å krama frugan å var nöjd med livet som det är.

Kram

Guldkryckan sa...

Kram sillen..!

Sillen sa...

Tack Micke å du, jag vill inte heller bli ensam i livet.

BP sa...

Säg det inte!!! Eller ja, nu har du ju skrivit precis det jag känner också. Mina bästa vänner N och R 46 respektive 41 år gamla har drabbats av detta eländiga monster Mr C. N har hållit på sedan 2009, R sedan ett år tillbaka. Ja åsså är det flera till.
Just vännernas kamp gör mig ledsen, arg och - ja - gråtfärdig.
Livet suger så "big time".
Du verkar ju inte vara en renlevnadsmänniska heller direkt, men det som är så otroligt tragiskt är att Mr C alltid ger sig på det trevligaste och finaste människor som finns, ja också på dom som varken "missbrukar" cigg och/eller alkohol eller andra droger.

PS. Tur att man har en blogg och kan kommentera hos andra. Det skingrar tankarna. Utan mn blogg hade jag konstigt nog inte överlevt 2011 och 2012 så här långt - mentalt alltså. Hurrah for blogging... DS

Per-Anders sa...

Cancer är en lömsk och obarmhärtig sjukdom. Jag känner också flera som drabbats, några av dem har gått bort och andra har blivit botade. Vad vi kan göra är att ge ett bidrag till forskningen. Den gör trots allt framsteg.

Guldkryckan sa...

BP:

Nä...nån renlevnadsmänniska är man ju inte...verkar ju inte som om det spelar nån roll...man råkar på C iallafall :(

Per Anders:

Bidrag till forskningen är en bra grej...nån gång kanske man kan utrota C...!