lördag 12 december 2015

Lugnet återställt igen.

Begravningen av min vän på jobbet var i torsdags...många låtar med Tomas Ledin var det och lilla guldkryckan fick snart slut på servetter till sina våta ögon.
Låtarnas texter slår in i hjärtat med full kraft då det känns som om de kommer ifrån honom själv.
Vila i frid nu Staffan....du är saknad av hela skolan.



Pappa då...jo....fick ett örhänge på posten igår och det torde betyda att kremeringen är utförd och snart kommer bekräftelsen av att allt är klart.

Vila i frid även du Pappa.

Nu när allt börjar släppa inombords så känner jag mig nästan lycklig, tacksam över livet och alla vänner jag har som stöttat mig....även om de inte vet om det så har de stöttat mig genom sin blotta existens. (Även ni i bloggsfären)

Tack allihopa.


Men nu är det Lördag...livet går vidare...men lite saktare än vanligt....ta hand om er och varandra...man vet aldrig när det är över.


På återseende.

12 kommentarer:

Ingrid sa...

Ja det är en speciell känsla efter begravning, man blir starkare efter vad man gått igenom.
Man inser på ett vis om vilka som är ens vänner, som verkligen finns där när livet är jobbigt.
Kram

BP sa...

Vad bra att lugnet är återställt och att du kan se allt positivt i just ditt liv som ju fortsätter trots dödsfallen. Å det är ju ofta så att man börja uppskatta sin egen tillvaro och sina nära och kära först efter man har gått igenom något svårt och/eller tråkigt.

Åsså kan jag inte låta bli att le lite försiktigt här. Din pappa måste ha varit en skön "gubbe". Jag menar det finns ju inte så många i den generationen som bär örhängen. Tufft! Gillas skarpt! Du verkar brås på honom:-)

Rantamor sa...

Livet traskar vidare.
Så blir det bara, men jag tror att man när man mött dödsfall som du nu gjort allt blir lite ödmjukare mot livet.
Man tänker mera och lite oftare att man nog har det bra trots allt.

Kramar till dig och ha nu en skön helg efter allt du gått igenom, du har säkert en hel del till att brottas med av saknad.

Tjingelingen från Rantamor.

badtant.bloggo.nu sa...

Begravningar är jobbiga då det liksom är ett sista farväl men trots det väldigt vackra. Förstår att det har varit mycket för dig nu men hoppas att allt lägger sig och du får en lugn och fin jul.
Måndagskramen

badtant.bloggo.nu sa...

Begravningar är jobbiga då det liksom är ett sista farväl men trots det väldigt vackra. Förstår att det har varit mycket för dig nu men hoppas att allt lägger sig och du får en lugn och fin jul.
Måndagskramen

znogge sa...

Fastän man ibland inte tror det så går livet vidare. Man har liksom inget val och man lär sig att leva med tomheten och sorgen. Men nog är det skönt när allt det praktiska är avklarat...

annika sa...

Begravning blir på nåt vis ett avslut eller kanske ett sätt att fortsätta framåt, det är kanske då man på nåt vis accepterar att den avlidne faktiskt är borta.
Hoppas det finns tid för ungarnas funderingar också - om de nu vet att din kollega valde att ta livet av sig så är det nog en del som har undringar kring det.

Hoppas Lucia, glögg och pepparkakor fått dig lite på banan igen!

Eva Trillian sa...

Begravningar - livsöden - har en förmåga att belysa ens eget liv ... och vi får vara tacksamma att vi inget vet om framtiden!
Önskar dig goda dagar -snart är det jullov!

Kenneth Rothvoss sa...

ojoj har ju inte varit ute i bloggvärlden på ett tag men sänder mina varmaste tankar till dig m. familj.

Tredje året i Hjo sa...

Så trist och hemskt med din vän. Döden kommer, tar i hand och försvinner med mamma, som Anna Mannheimer skriver i dagens GP. Bra påkommet men inget kul precis.

TantGlad sa...

Begravningar är tungt...Men det är oftast då , då man går på en begravning man får sig en liten tankeställare om livet. Livet är ju nåt man ska vårda, bry sig och ta hand om varandra.

Nu har du tagit ett sista farväl. Det är fint. Jag är övertygad om att Staffan var en fin människa då jag läser ditt inlägg mellan raderna.
Människor går....och människor kommer.

Ha nu en riktigt fin måndag och tack för ditt fina inlägg.

Julekram.

Mia sa...

Begravningar är sorgliga, men kan bli vackert minne. Ser att du inte bara har ett dödsfall runt dig, som berört dig, utan två. Det känns... Tiden får ha sin gång... livet är underbart och skört!

Var rädd om dig och så önskar jag dig ett bra 2016 med många fina känslor och upplevelser!