Onsdagens åtaganden avklarade för denna veckan.

 Det var väl inte den bästa dagen jag haft yrkesmässigt men heller inte den sämsta, övervägande positivt var det ju iallafall.

Ibland känner man ju inte riktigt för det helt enkelt, så är det ju inom alla yrken men man kämpar på iallafall, det kommer ju en ny dag efteråt där det förhoppningsvis känns bättre.

En tröst en sådan här dag är ju middagen. Fläsklägg med rotmos är lite av en favorit här, gott gott.

Hörde från en bekant som arbetar på ett äldreboende att man dragit in grönsakerna för de gamla, det var för dyrt.

Seriöst alltså, nu går väl ändå skam på torra land.

Är väl dags för ett "äldrestöd" efter att "elstödet" betalats ut om det ska vara på detta sättet. :(

Men nu ska jag ta och se på tv, var god stör ej. ;)

Ha det fint alla.

När jag var liten.

 Som liten knodd hade vi ju många sammankomster i form av födelsedagskalas mm, alla tillfällen för att kunna träffas och umgås togs tillvara och många gäster blev det då vi var många familjer som umgicks. En gammal släkting där tyckte jag var lite underlig minns jag, han missade inte en nyhetssändning vare sig på tv eller radio, det var det jag tyckte var så underligt.

Idag är jag likadan, nu med tillgång till nyheter i min ficka i form av min mobiltelefon, jag matar mig själv med nyheter hela tiden, precis som den där gamla släktingen för så längesedan, en fin gammal man var det....lika underlig som jag själv idag på den fronten ;)

Javisst var man söt, men som jag ju skrivit tidigare, troligen med samma bild, så gick det över med åren. Där låg man ju och lät sig fotograferas med sitt charmigaste leende på den tiden, var säkert en fin tid som min övriga barndom som finns i mitt minne. Tänk om man kunnat se in i framtiden då och vetat hur allt skulle utkristallisera sig, nog lika bra att man inte kan se in i framtiden utan bara ana varthän det kan vara på väg...ser ju fram emot en fin ålderdom här men vem vet? 

Speciellt bra ekonomiskt lär man väl inte få det, bäst att spara så mycket man kan tills det blir dags.

På återseende.

Åren går...

och här sitter man och kan numera kalla sig "46-åringen" som nån brottsling i dagspressen. ;)

Tar en kaffe då och reflekterar över de första skoldagarna, två dagar för de små liven att avverka innan helg.
Men när en hel hög med vuxna är sjuka..eller som majoriteten av dem, var på kurs och vikarier istället kallades in och elevassistenter fick ta lektioner eller ungarna istället fick "håltimmar" vissa lektioner...ja..då blir det väl som det blir.
Men på det stora hela rodde vi väl det hela iland..inget blodvite uppstod mig veterligen fast en och annan unge fick man trycka upp mot väggen..bokstavligt talat...så att de lugnade ner sig ett par hekto eller två.
Men en fårskock utan ledarhund som leder dem in i hägnet tappar ju bäringen emellanåt...kurser för en massa lärare samtidigt är inte optimalt...åtminstone inte hos oss...är det optimalt för någon skola?


Men nog om jobbet...som skrivet i första stycket...45 år har jag avverkat i jordelivet och är nu inne på år 46 av x antal möjliga..man vet ju aldrig..det kan ta slut i morgon eller så sitter man nån gång i framtiden på ett ålderdomshem och firar sin 101-årsdag matad med tårta av nån nyutexaminerad "ålderdomshemspersonal" och kommer inte ihåg vad man gjorde dagen innan eller vilka ens anhöriga är.

Men än så länge är jag bara ungdom ;)

Jag var ju söt en gång i tiden...frisyren är den samma...resten gick som det gick...inte ens min älskade hustru tycker jag är speciellt söt numera...hujeda mej för o bli gammal ;)

På återseende.